Borderline -leva med en diagnos

När folk hör ordet "självskadebeteende" tänker de oftast på en människa som skär sig någonstans på kroppen.
Men är inte bara det, det finns så mycket annat. Allt man gör mot sig själv, psykiskt & fysiskt som kropp och själ tar skada utav är självskadebeteende. Men det måste finnas en grundläggande tanke bakom såklart, att man gör det för att straffa sig själv, för att känna fysisk smärta istället för psykisk, för att minska ångesten, det kan inte bara vara att man skadar sig själv medvetet för att man tycker att det är kul.
Det kallas väl sadism eller machosism (?). Något sådant.

När jag var liten så tänkte jag själv så, att när man skadar sig själv genom att skära sig så har man ett självskadebeteende, men jag tänkte inte på att det fanns andra saker som "räknades" in. Inte förrän jag läste på om ämnet så förståd jag vad det innebar. Jag skar mig i armarna. Jag slutade motionera för att jag visste att det var dåligt för mig. Jag började äta godis & chips varje dag. Jag började dricka Coca-Cola varje dag - mer och mer genom åren - för att det inte var bra för mig, tillslut blev jag beroende. Jag började äta mer, mer & sen ännu mer. Eller så åt jag ingenting på hela dagen.
För att straffa mig själv.
Mina självkadebeteende år;

Allt började när jag började i årskurs 6. Det började med att jag slutade motionera. Jag slutade vara med på idrotten och slutade på handbollen - orsaken var att jag blev mobbad inom laget men efter det så motionerade jag ingenting och det förstärkte känslan av att vilja skada mig själv. Eftersom de mobbade mig måste jag vara en tönt, eftersom det var det de visade att jag var. Började äta godis och/eller chips varje dag. Sen började jag dricka Coca-Cola, det började inte med ett sätt att skada mig själv utan det var på helgerna som jag köpte det men sen blev det mitt i veckan med, tillsut varje dag för jag kände behov av att ha det. Om jag inte drack Cola på 1 dag så började mina händer skaka och jag fick humörsvägningar. Jag blev beroende. Drack varje dag, jag drack 2 glas cola varje dag i början, för det räckte.

I årskurs 7 började jag behöva mer Cola. Det blev 2 L varje dag. Nu räckte det, för stunden.  Nu kom maten in i bilden också. Jag började tröstäta. Blev skoltrött. Skolkade månader i sträck. Jag började även skära mig i handleden. Jag mådde så dåligt psykiskt att jag ville få bort tankarna och det hjälpte när jag skar mig, för stunden för sen kom tankarna och känslorna tillbaka. Skar mig igen. Och så höll det på. Jag insåg även att jag var beroende utav Cola, jag erkände det och ville sluta. Och det gjorde jag. Över sommaren drack jag bara 1 glas cola - på Gröna Lund.

I årskurs 8 - jag slutade skära mig. Jag började dricka Cola igen. Jag tröståt oftare och mer. Jag åt större portioner - utan grönsaker - för grönsaker är ju nyttigt så det tog jag bort. Började röka. Eller försökte iallafall. Slutade röka för jag tänkte att jag inte ville bli som pappa. Jag hann aldrig bli beroende för jag slutade i tid.

I årskurs 9 - första terminen i 9:an var allt som vanligt. Jag fortsatte med Cola, tröstätning, ingen motion och äta mer onyttigt. Andra terminen i 9:an - började må bra psykiskt. Jag tror att jag började må bra psykiskt för att jag visste att det var sista terminen och att jag skulle slippa Ribbyskolan efter det, och sen skulle det bli gymnasiet. Omvårdnadsprogrammet - fast det visste jag inte då, men jag hoppades. Även fast jag började må bättre psykiskt så fortsatte jag med mitt självskadebeteende.

Slutade 9:an - kunde inte varit lyckligare. Fick reda på att jag skulle få gå omvårdnadsprogrammet - jag grät av lycka -äntligen skulle det bli något bra i mitt liv. Något jag vill, något jag tycker om. Något som passar mig som handen i handsken.

Började 1:an - första terminen var bra. Sedan andra terminen började jag må dåligt psykiskt igen. Började gå hos en kurator på Ungdomsmottagningen. Jag insåg att gymnasiet var skola det också, blev skoltrött igen. Blev arg på mig själv för att jag inte skötte skolan som jag skulle, det var ju så kul och jag trivdes på själva omvårdnadsprogrammet. Det var verkligen jag.
Men jag var så skoltrött att jag inte orkade gå, sedan var det den sociala biten - min socialfobi blev värre. Har haft socialfobi sedan 6:an - eller ja, den började "visa sig" då. Men tog en drastiskt vändning andra terminen i ettan, till det värre. Jag tror att det var då jag fick min depression som jag har än idag.

I 2:an på gymnasiet - fortsatte med mina självskadebeteenden. Gick på BUP detta år för att kuratorn på Ungdomsmottagning hade fixat det. Mådde sämre psykiskt och socialfobin blev värre.
Skolkade ibland för att jag visste att det var dåligt för mig, för då skulle jag inte få mina betyg och då skulle jag inte kunna ta studenten, vilket jag så gärna vill, men inte tycker att jag förtjänar. Så för att hindra mig själv från att ta studenten - skolkade jag.  Fick reda på att jag måste gå om. Blev arg på mig själv och tyckte att jag förtjänade det.

Sommaren mellan "gamla" 2:an och "nya" 2:an slutade jag dricka Cola. 5 juli för att vara exakt. Slutade på BUP för att jag blev 18 år.
Började sedan om årskurs 2. Fortsatte med mina självskadebeteenden. Började sen på Hälsostudion - istället för Idrott med resten av klassen då jag inte klarade av det pga. min sociala fobi.
Började tycka att det var kul -och jag gick dit. Tränade. Så man kan säga att jag slutade med ett till självskadebeteende - men jag motionerar fortfarande inte hemma så helt borta är det inte.

Och nu sitter jag här idag - andra terminen i 2:an är snart slut. Snart har det gått 1 år sedan jag slutade med Coca-Cola, visst har jag haft mina snesteg. Men det tycker jag hör till. Huvudsaken är ju att jag inte har fallit tillbaka i beroendet. Och prövade dricka Cola, och tyckte att det smakade skit och bara det är positivt!
Jag har börjat träna - 1 gång i veckan. Det är iallafall en början. Jag har börjat gå hos en kurator igen.
Jag ska till en dietist. Maten är fortfarande ett stort problem. Godis och Chips med. Det har jag inte slutat med.
Men måste säga att jag är på god väg bort från ett liv utav självskadebeteende. Har slutat med Cola, börjat motionera 1 gång i veckan och börjat gå hos skolkurator. Det är ju steg i rätt riktning.

Det jag ville få ut av det här inlägget var att få ut min frustration över att människor tror att självskadebeteende bara är en sak, skära sig. Ville berätta att det inte är så. Och ville också se mina självskadebeteende svart på vitt som man säger!

Nu ska jag äta frukost.

J