Borderline -leva med en diagnos

Vad är livet?

Livslust. Livsglädje. Livskvalitet.

Liv.

Leva.

Livslängd.

Ett liv.

Ett hjärta som slår.

Blod.

Syre.

Varför leva?

Varför kämpa?

Varför hoppas?

Jag vet vad jag vill. Det är en massa hinder på vägen. Höga och svåra hinder.

Hopp.

Kämpa.

Hjälp.

Försvinna.

Dö.

Jag orkar inte. Jag orkar inte.

Min hjärna går på högvarv.

Jag är så himla frustrerad. Ledsen. Besviken. Arg.

Jag är stark annars hade jag inte levt idag. Men alla har en gräns, ingen klarar allt.

"Hoppet är det sista som lämnar en människa."

You are the sun in my soul.

You are the only one I wanna dream about."

Du har förstört mitt liv. Jag ska ta tillbaka mitt liv.

MITT LIV. INTE DITT. 

M.I.T.T.L.I.V

 

Hur kan du? Tänkte du någonsin på konsekvenserna av dina handlingar? Tänkte du överhuvudtaget?

Nej. 

Egoistisk är du. Bara Du. Du. Du. Du.

 

Jag ska ta tillbaka mitt liv. För du stal så mycket från mig. Dem sakerna kan jag aldrig att få tillbaka.

Jag har ett öppet sår, det har alltid funnits där, men jag har tejpat ihop det med tejp för att skydda mig själv, men nu har såret börja öppna sig mer och mer, tejpen börjar lossna och det gör ondare och ondare ju mer såret öppnar sig. Smärta. Jag är rädd.

 

Du har skadat mig djupare än någon annan, trodde inte att det var möjligt att skada någon så mycket.

Jag trodde inte att du var ett monster. Jag var blind.

Finns många ord till att beskriva dig, inga snälla och fina. Du är INTE en människa.

Jag undrar om du verkligen fattar. Verkligen verkligen fattar.

Isåfall, hur kan du leva med dig själv?

 

 

Varför gör du så mot oskyldiga människor? Vad ger dig rätten?

Vad får dig att göra det? Vad får dig att tro att det inte skadar?

Du är sjuk i huvudet. Obotligt sjuk enligt mig. Ingenting skulle göra dig frisk. Ingen terapi i världen, inga mediciner.

 

Du förtjänar inte att leva.

Det är du som ska ha ångest, Det är du som ska ha panikattacker.

Det är du som ska kämpa varje dag för att vilja leva.

Det är du som ska vilja överdosera vissa dagar. Det är du som ska vilja hoppa framför tåget vissa dagar.

Det är du som ska betala för din sjukhet, inte jag eller någon annan. 

Det är du som ska, det är DU som SKA.

 

 

Jag måste ta tillbaka det.

 

 

Att allting kan vända så fort. Från topp till botten på en sekund. 

Allting, ingenting. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. 

 

 

Den vanliga reaktionen för mig är "fly". Måste stanna upp och tänka efter inte agera i affekt.

 

 

 

På senaste tiden har jag insett mycket. Som att öppna en pandoras ask.

Tankarna virvlar, känslorna svallar. För mycket på en gång. 

 

 

Innerst inne visste jag att när väl asken öppnas så kommer det att bli mycket. 

På ett sätt är det bra att den öppnats, inte öppnats helt för då hade jag inte orkat.

Men det är bra för det har legat där och gnagt på ett sätt. 

Jag valde inte att den skulle öppnas just nu, den gjorde det per automatik kan man säga.

Mitt liv har förändrats mycket i sommar, en ögonöppnare kan man säga.

Förändrats på ett positivt sätt, bara positivt! Min kära pojkvän Jonas <3

Ändringen har lett till denna ögonöppnare. Jag är så tacksam att jag har honom!

Han hjälper mig så otroligt mycket genom att bara finnas till hands!

 

 

 

Skönt att DBT;n kommit igång igen. Det blir jobbigt, men behandlingen ska vara jobbig. Det betyder att den är behövlig och att den hjälper.

Jag har en dipp just nu, och det är okej. Jag måste komma ihåg det.