2010-05-31
13:15:54
'
Och varför kom den där gamla känslan tillbaka? jag trodde att jag hade blivit av med den. Eller jag trodde att jag hade lyckats gräva ner den tillräckligt långt ner så att den inte skulle kunna ta sig tillbaka igen. jag visste att den fanns där, men jag trodde att den hade blivit så liten och ynklig så att det inte skulle kunna göra lika ont om den nu skulle lyckas ta sig tillbaka. och nu är den där den brukar, och det gör lika ont som förut.
Det spelar ju ingen roll hur lång tid det tar, för tiden läker inga sår. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker övertala mig själv och alla andra att det är över. Bara ett minne. bara något att tänka tillbaka till när det känns lite ensamt. Det spelar ingen roll hur många mål jag sätter upp eller hur många framsteg jag gör. Det spelar ingen roll, för jag är fast. jag är så fast man kan vara. Tillbaka i spindelnätet.
Och varför egentligen? Varför ska denna onödiga känsla, längtan och värk leva kvar i mitt liv? Jag vill inte ha något utav det längre, jag vill bara hitta mig själv och veta att jag klarar mig på egen hand. Jag vill inte tänka de där tankarna. Jag vill inte säga till mina vänner att det inte alls betyder lika mycket längre, när jag vet att det betyder exakt lika mycket som det gjorde förut. Jag vill inte leva på lögner. Så varför kan inte allt bara försvinna? Varför håller jag mig kvar, när jag vet att det ändå aldrig kommer leda till något gott? Det gör bara ont.
Och jag kan se i era ansikten hur patetiskt ni tycker att allt är. Jag kan se att ni har tröttnat och önskar att det hade ett slut, så jag lider med er, för att ni tvingas se på. Jag försöker tänka mig för så att jag inte tar upp ämnet, ger ifrån mig ett leende och säger att allt är okej. För det är okej, men det är inte bra.
Jag vet ännu inte hur det känns att vara hel.
-
Det spelar ju ingen roll hur lång tid det tar, för tiden läker inga sår. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker övertala mig själv och alla andra att det är över. Bara ett minne. bara något att tänka tillbaka till när det känns lite ensamt. Det spelar ingen roll hur många mål jag sätter upp eller hur många framsteg jag gör. Det spelar ingen roll, för jag är fast. jag är så fast man kan vara. Tillbaka i spindelnätet.
Och varför egentligen? Varför ska denna onödiga känsla, längtan och värk leva kvar i mitt liv? Jag vill inte ha något utav det längre, jag vill bara hitta mig själv och veta att jag klarar mig på egen hand. Jag vill inte tänka de där tankarna. Jag vill inte säga till mina vänner att det inte alls betyder lika mycket längre, när jag vet att det betyder exakt lika mycket som det gjorde förut. Jag vill inte leva på lögner. Så varför kan inte allt bara försvinna? Varför håller jag mig kvar, när jag vet att det ändå aldrig kommer leda till något gott? Det gör bara ont.
Och jag kan se i era ansikten hur patetiskt ni tycker att allt är. Jag kan se att ni har tröttnat och önskar att det hade ett slut, så jag lider med er, för att ni tvingas se på. Jag försöker tänka mig för så att jag inte tar upp ämnet, ger ifrån mig ett leende och säger att allt är okej. För det är okej, men det är inte bra.
Jag vet ännu inte hur det känns att vara hel.
-
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
jag kommer aldrig tröttna på dig johanna! du får må precis som du mår, för jag vet att det inte blir bättre av att låtsas för andra eller för sig själv.
det kommer bli bättre, jag tror på dig även om du själv inte gör det, men det kommer att ta tid och det måste få ta tid..
finns här närsomhelst om du vill prata eller så <3