Borderline -leva med en diagnos

2010-04-16
09:24:52

kort sammanfattning av mitt snart 19-åriga liv
Jag har varit med mycket i mitt liv, allt började med pappa, men sommaren 1999 - när jag var åtta år, då hände det något så traumatiskt att jag utvecklade PTSD. Jag fick inte diagnosen förrän 2008. Jag gick på BUP första gången 2000 eller 2001 men tyckte inte det var bra så jag slutade. 2003 var mitt värsta år. Jag drömde om att mörda min egen pappa medans han sov, för jag hatade honom så mycket, jag planerade hur jag skulle göra men vågade inte utföra det sen. Samvetet tog över. Och jag förstod lite bättre om vad jag hade varit med om 1999, och då började allt gå utför. Sen hände det igen. Och min äldsta helsyster anmälde min familj till socialen, hon hade flyttat hemifrån och kunde se allt då, som en utomstående, när hon själv levde i det så såg hon inte. Så soc blev inblandad, och jag tyckte det var jättejobbigt, hatar socialen än idag efter allt, de hjälpte bara med en sak - 2004 skildes mina föräldrar och jag började må bättre, jag behövde inte träffa pappa. Mamma insåg att hon inte kunde göra så här mot sina barn och bestämde sig för att skiljas. Vi barn bad henne att göra det, och hon har sagt nu efteråt att hon inte hade några man/fru känslor för honom och inte haft på flera år, så hon fattar inte varför hon stannade så länge. De var gifta i över 20 år.


Sommaren 1999 förlorade jag min barndom - jag blev sexuellt utnyttjad av min väns pappa. Min vän var 5 år - jag var åtta år och jag sov över hemma hos hans pappa (föräldrarna var skilda). Hans pappa hade varit ute på krogen med vänner så min väns storasyster som var ca 16 år var barnvakt. Efter ett på natten kom han hem, jag vaknade av att jag hörde honom stampla in genom ytterdörren, tänkte inte mer på det och fortsatte sova. Sen vaknade jag av att han tittade in genom sovrumsdörren, tänkte fortfarande inte mer på det, tänkte att han ville väl se så att vi sov lix, inget konstigt med det. Men han stod kvar där länge, tillslut öppnade jag ögonen försiktigt och såg att han stod i dörröppningen - naken. Jag fattade ingenting, stängde ögonen och låtsades sova. Helt plötsligt låg han naken bredvid mig i sängen och jag fortsatte att låtsas sova. Vågade inte röra mig, vågade inte andas. Sen förgrep han sig på mig och jag låtsades sova under hela tiden. Det kändes som om jag svävade ovanför mig själv och såg ner på allt som hände, det kunde ju inte hända mig, det kunde inte hända mig.
Sedan 2001-2002 hände det igen, en annan man sexuellt utnyttjade mig, min kusins vän. 2003 var som sagt det värsta året, då jag började fatta vad som verkligen har hänt och då jag hade drömmar om att döda min egen pappa medans han sov. Jag började skada mig själv, jag skar mig i armarna, sminkade mig svart och färgade håret svart. Blev väldigt aggressiv. Kastade stolar på mina lärare, skrek och svor. Skolkade månader i sträck. Planerade hur jag skulle ta självmord, skrev självmordsbrev till mamma.

Jag har varit med om saker ett barn inte ska behöva, och det gör ont i mig att jag inte fick en barndom.

Johanna - 16 april 2010

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: