Borderline -leva med en diagnos

Jag har förändrats så otroligt mycket detta år.  Inte bara till det bättre. Detta år har varit såå otroligt jobbigt och jag vet inte hur många gånger jag har velat ge upp.
Jag har börjat förstå att jag inte är så som jag var förut, oftast sprudlande glad. Jag försår att folk tar avstånd ifrån mig för de vet inte hur de ska reagera, och för att jag har förändrats. Men jag tror verkligen på att jag kommer komma tillbaka en dag, men vilka kan vänta? Jag måste få bearbeta alltihopa som har hänt, det är inte lätt, inte för mig och andra i min omgivning men det kan inte hjälpas, jag måste. Istället för att ta avstånd, fortsätt som vanligt. Jag har inte tappat mig själv. Jag finns härinne, men jag har skjutit undan mig själv för att kunna bearbeta allt, jag är absolut inte klar ännu, men det är inte lika jobbigt längre, jag känner att jag kan ta fram mig själv lite mer. Lite i taget.

Anledningen till att jag har skjutit undan mig själv är för att jag inte vill bearbeta det här för att det är för jobbigt. Jag har "blivit" den lilla flickan igen, för det hände henne, inte mig. Så har jag försökt att tänka. Det hände henne, inte mig. För det finns en liten flicka inom mig, och det är hon som behöver hjälp. Inte jag. Det har jag insett. Jag hoppas ni kan förstå att det är så det är, jag vill inte att ni ska dra er undan. Men inte pressa mig heller. Är det något så vill jag att ni säger det till mig istället för att ta avstånd, är det för jobbigt för er, säg det. Så att jag vet. Sluta inte prata med mig.

Och ni som ännu är kvar, ni vet vilka ni är, ni är sanna vänner<3