2009-12-01
11:42:29
1 december
Idag är det första december, snart är det nytt år! Nytt decenium. Nytt årtionde. Nya erfarenheter. Nytt, nytt, nytt.
Nytt liv?! Ja,tack!
Jag är så jävla trött, det är mörkt ute, kallt och grått och jag sover ingen bra, inte på sista tiden iallafall. När jag väl sover så drömmer jag mardrömmar och vaknar i panik och kan inte somna om. Jag drömmer om att jag fastnar och inte kan ta mig loss, på olika ställen, och när jag sitter fast så samlas människor runt omkring mig och pekar och skrattar. De kommer närmare och närmare tills de "går in" i mig, det låter sjukt men alltid när den första "går in" i mig så vaknar jag i panik.
Jag tror att det har att göra med min sociala fobi, det är väl den logiska förklaringen. jag kämpar varje dag med den fobin, bara att gå ut genom dörren är jobbigt. Tankarna virvlar runt som små ilskna bin som surrar så högt att det känns som om huvudet ska sprängas. Försöker att le och se "normal" ut medans jag vill skrika och springa hem och lägga mig i sängen. varje dag. Varje timme.Varje minut. Varje sekund. Det är en kamp mot mig själv.
Det tar på krafterna mer än ni tror att kämpa så mycket som jag gör. Det är jobbigt psykiskt och känslomässigt, men eftersom det är så påfrestande psykiskt så blir det jobbigt fysikst också. Eftersom jag går och spänner mig hela tiden, varje dag, jag går som på nålar, är aldrig avslappnad, då får jag huvudvärk och blir trött i huvudet och då vill jag ju sova, det blir ju så. Ibland kan jag bli fysiskt sjuk för att jag tycker att det är så jobbigt. Ont i huvudet, ont i magen, ont överallt, må illa. Den psykiska påfrestningen får mig fysiskt sjuk.
Jag har tänkt på en sak. Jag har tänkt på att när jag får panik och känner mig inträngd och får en stor längtan till att vara ensam, så är det kroppens signal om att något är fel, en försvarsmekanism. Jag känner mig inte bekväm med människor, jag är alltid på helspänn, tittar alltid runt omkring mig, tror att folk ser "igenom" mig, att folk skrattar åt mig, att folk vill mig ont.
Jag känner mig alltid utstirrad. Jag känner mig alltid som en börda, för mig själv och för andra. Jag vill inte vara ivägen, inte vara till besvär.
Jag tycker inte om okända människor, jag har svårt att lita på människor. Svårt att lita på mig själv. Är det så konstigt egentligen? Can someone blame me for that?
Ibland känns det som om att människor skyller allt på mig, " gör något åt det", "gör det iallafall", "du mår dåligt för att du aldrig gör något". Jag mår ju dåligt av att göra vissa saker. FATTA. Det gör ju att jag mår dåligt, jag mår bra av att göra saker med lite människor, finns inte mycket att göra då så då blir det som det är. Jag älskar att vara hemma, känner mig trygg där. Vill inte lämna det trygga boet lix, sen om folk försöker dra mig ut därifrån så blir det bara fel, får panik och stänger in mig. Kan förstå att det är frustrerande för andra men för att hjälpa mig så måste man fatta vad social fobi är, det är kul att folk vill ha med mig på saker, och jag vill bli bjuden, men i dagsläget så kan jag inte. Bara att komma till skolan är en kamp, sitta på bussen = mycket människor på en liten buss. Om folk sitter bredvid mig på bussen, känner jag mig instängd = panik. Det har hänt att jag gått av tidigare för att jag inte klarar av att sitta kvar. MÅSTE UT.
Jag kämpar mer nu än vad jag gjorde förut, men jag kämpar inte för fritidsgrejer, utan för skolan. Bli klar och få ta studenten. Jag fokuserar på det, fritiden får vänta. Det får jag kämpa med när jag har mer ork, så är det, jag har accepterar det. Gör det ni också.
P & K
Nytt liv?! Ja,tack!
Jag är så jävla trött, det är mörkt ute, kallt och grått och jag sover ingen bra, inte på sista tiden iallafall. När jag väl sover så drömmer jag mardrömmar och vaknar i panik och kan inte somna om. Jag drömmer om att jag fastnar och inte kan ta mig loss, på olika ställen, och när jag sitter fast så samlas människor runt omkring mig och pekar och skrattar. De kommer närmare och närmare tills de "går in" i mig, det låter sjukt men alltid när den första "går in" i mig så vaknar jag i panik.
Jag tror att det har att göra med min sociala fobi, det är väl den logiska förklaringen. jag kämpar varje dag med den fobin, bara att gå ut genom dörren är jobbigt. Tankarna virvlar runt som små ilskna bin som surrar så högt att det känns som om huvudet ska sprängas. Försöker att le och se "normal" ut medans jag vill skrika och springa hem och lägga mig i sängen. varje dag. Varje timme.Varje minut. Varje sekund. Det är en kamp mot mig själv.
Det tar på krafterna mer än ni tror att kämpa så mycket som jag gör. Det är jobbigt psykiskt och känslomässigt, men eftersom det är så påfrestande psykiskt så blir det jobbigt fysikst också. Eftersom jag går och spänner mig hela tiden, varje dag, jag går som på nålar, är aldrig avslappnad, då får jag huvudvärk och blir trött i huvudet och då vill jag ju sova, det blir ju så. Ibland kan jag bli fysiskt sjuk för att jag tycker att det är så jobbigt. Ont i huvudet, ont i magen, ont överallt, må illa. Den psykiska påfrestningen får mig fysiskt sjuk.
Jag har tänkt på en sak. Jag har tänkt på att när jag får panik och känner mig inträngd och får en stor längtan till att vara ensam, så är det kroppens signal om att något är fel, en försvarsmekanism. Jag känner mig inte bekväm med människor, jag är alltid på helspänn, tittar alltid runt omkring mig, tror att folk ser "igenom" mig, att folk skrattar åt mig, att folk vill mig ont.
Jag känner mig alltid utstirrad. Jag känner mig alltid som en börda, för mig själv och för andra. Jag vill inte vara ivägen, inte vara till besvär.
Jag tycker inte om okända människor, jag har svårt att lita på människor. Svårt att lita på mig själv. Är det så konstigt egentligen? Can someone blame me for that?
Ibland känns det som om att människor skyller allt på mig, " gör något åt det", "gör det iallafall", "du mår dåligt för att du aldrig gör något". Jag mår ju dåligt av att göra vissa saker. FATTA. Det gör ju att jag mår dåligt, jag mår bra av att göra saker med lite människor, finns inte mycket att göra då så då blir det som det är. Jag älskar att vara hemma, känner mig trygg där. Vill inte lämna det trygga boet lix, sen om folk försöker dra mig ut därifrån så blir det bara fel, får panik och stänger in mig. Kan förstå att det är frustrerande för andra men för att hjälpa mig så måste man fatta vad social fobi är, det är kul att folk vill ha med mig på saker, och jag vill bli bjuden, men i dagsläget så kan jag inte. Bara att komma till skolan är en kamp, sitta på bussen = mycket människor på en liten buss. Om folk sitter bredvid mig på bussen, känner jag mig instängd = panik. Det har hänt att jag gått av tidigare för att jag inte klarar av att sitta kvar. MÅSTE UT.
Jag kämpar mer nu än vad jag gjorde förut, men jag kämpar inte för fritidsgrejer, utan för skolan. Bli klar och få ta studenten. Jag fokuserar på det, fritiden får vänta. Det får jag kämpa med när jag har mer ork, så är det, jag har accepterar det. Gör det ni också.
P & K
Kommentera inlägget här:
