Borderline -leva med en diagnos

Ibland blir jag bara så arg/irreterad. På människor eller saker som händer.
Fast egentligen är det inte dom jag är arg på. Jag har så länge jag kan minnas varit så arg hela tiden. Frustrerad.
Jag kan bli irreterad eller arg över en sak ena dagen, sedan en annan dag om det händer igen bryr jag mig inte.

Jag har förtsått nu, äntligen, tog mig sådär 9 år, men att jag har så mycket ilska inom mig att jag inte vet vart jag ska göra mig av med den, så jag tar ut det på andra människor eller saker som händer.
Jag vet vad jag är arg på.
Människor som svikit.
Män.
Min pappa. Alla pedofiler som utsatt mig för övergrepp. Ja, det har hänt flera gånger. Olika män. Olika tillfällen.
Ser de att jag är "ett lätt offer" eller vadå?
Ser de att det har hänt förut?
Tänker dem : Men det har hänt förut, det kan hända igen, hon vet ju ändå hur det känns/är.?

Jag ska stänga in mig och inte vara i närheten av män. Det är väl det som krävs. Fast kvinnor kan ju också men ingen kvinna har gjort något med mig, fast jag litar inte på kvinnor heller, jag litar nog inte på vuxna överhuvudtaget.

Nu kom jag lite ifrån ämnet ilska. Men ville egentligen bara be om ursäkt.
För ibland kan jag bli arg/irreterad över något och det märks klart & tydligt, och jag är omöjlig att vara med då.
Så förlåt alla som märker & ser det.
Jag är egentligen inte arg på er, utan arg för vad som hänt. Vet bara inte hur jag ska hantera det på ett bra sätt.

Så förlåt.