2008-05-13
15:35:52
Ett långt inlägg
Idag have vi nationella i matte - kunde inte koncentrera mig så jag började skriva lite.
Förlåt om jag var elak mot någon idag - det här var inte min dag.
Det jobbigaste är nog när jag drömmer, mardrömmar om det eller får flash-backs, mitt på dagen.
Det spelar ingen roll vart jag är, hemma eller i skolan.
Jag kan sitta i matsalen och någon säger något som påminner om något han gjorde eller något han sa.
Det kan vara något så enkelt som Bernard, eller ampution. Det påminner så mycket om honom och det är så jobbigt att det förknippas med honom. Några konstiga saker.
Det finns fler saker som jag förknippar med honom, det där var bara några exempel.
Jag vet att jag alltid kommer att få flash-backs så det får jag leva med.
Men vissa saker är skitjobbiga.
Som att jag ser honom på de mest konstiga ställen. Om jag är i skolan och ska gå hem kan jag se honom stå vid dörren, som om han väntar på mig. Jag vet att han inte står där men det är så verkligt. Det låter hur konstigt som helst men jag ser honom verkligen.
Det är läskigt för när jag var liten var det också så här.
Sedan försvann det och nu, eller ja förra året kom det tillbaka som en bomb.
Det var efter den första praktiken som det började.
I början försökte jag ignorera det men det gick inte. Ibland trodde jag verkligen att jag var galen.
När jag ser honom stelnar jag till och vågar inte röra mig, kan inte se på honom.
Jag trodde ett tag att han smög på mig för att hämnas, att han kom tillbaka för att hämnas.
Och det är helt sjukt för varför skulle han komma tillbaka och hämnas till just mig?
Varför inte på någon av de andra?
Han kanske skulle hämnas på alla?
De frågorna gick runt som en smet i huvudet på mig.
Jag kan se honom stå där och titta på mig med sin jävla protesarm med det där äckliga flinet och sedan går han iväg, genom någon dörr eller bakom hörnet. Ibland poff, bara sådär.
Han ploppar upp vartsomhelst.
Han förföljer mig i tankarna, i sinnet.
När jag stod och duschade, jag var ensam hemma och helt plötsligt står han där och jag skriker för full hals och kastar rakhyvlar och alla möjliga flaskor och de flyger genom rummet hejvilt men han bara står där.
Med sitt äckliga hånflin. Och protesarm.
Jag insåg att det bara var jag inne i rummet, det var bara en synvilla. Mitt hjärta dunkade så hårt att det gjorde ont och det susade i öronen och jag kände att jag höll på att svimma.
Det var sjukt läskigt. Ibland får jag för mig att han ligger under min säng och väntar på att jag ska somna och då ska han hämnas. Göra det igen.
Jag vill inte ha det såhär.
Min vardag förstörs av detta, jag vågar inte gå till skolan ibland för jag vill inte att de ska se hur jag blir när jag ser honom. Det hände idag och det var sjukt jobbigt.
Det är ett rent jävla helvete det här.
Jag är rädd att jag kommer misslyckas på grund av det här, för jag vill verkligen inte till skolan ibland. Och det är så tråkigt för jag trivs i klassen och på Omvårdnad.
Jown
Förlåt om jag var elak mot någon idag - det här var inte min dag.
Det jobbigaste är nog när jag drömmer, mardrömmar om det eller får flash-backs, mitt på dagen.
Det spelar ingen roll vart jag är, hemma eller i skolan.
Jag kan sitta i matsalen och någon säger något som påminner om något han gjorde eller något han sa.
Det kan vara något så enkelt som Bernard, eller ampution. Det påminner så mycket om honom och det är så jobbigt att det förknippas med honom. Några konstiga saker.
Det finns fler saker som jag förknippar med honom, det där var bara några exempel.
Jag vet att jag alltid kommer att få flash-backs så det får jag leva med.
Men vissa saker är skitjobbiga.
Som att jag ser honom på de mest konstiga ställen. Om jag är i skolan och ska gå hem kan jag se honom stå vid dörren, som om han väntar på mig. Jag vet att han inte står där men det är så verkligt. Det låter hur konstigt som helst men jag ser honom verkligen.
Det är läskigt för när jag var liten var det också så här.
Sedan försvann det och nu, eller ja förra året kom det tillbaka som en bomb.
Det var efter den första praktiken som det började.
I början försökte jag ignorera det men det gick inte. Ibland trodde jag verkligen att jag var galen.
När jag ser honom stelnar jag till och vågar inte röra mig, kan inte se på honom.
Jag trodde ett tag att han smög på mig för att hämnas, att han kom tillbaka för att hämnas.
Och det är helt sjukt för varför skulle han komma tillbaka och hämnas till just mig?
Varför inte på någon av de andra?
Han kanske skulle hämnas på alla?
De frågorna gick runt som en smet i huvudet på mig.
Jag kan se honom stå där och titta på mig med sin jävla protesarm med det där äckliga flinet och sedan går han iväg, genom någon dörr eller bakom hörnet. Ibland poff, bara sådär.
Han ploppar upp vartsomhelst.
Han förföljer mig i tankarna, i sinnet.
När jag stod och duschade, jag var ensam hemma och helt plötsligt står han där och jag skriker för full hals och kastar rakhyvlar och alla möjliga flaskor och de flyger genom rummet hejvilt men han bara står där.
Med sitt äckliga hånflin. Och protesarm.
Jag insåg att det bara var jag inne i rummet, det var bara en synvilla. Mitt hjärta dunkade så hårt att det gjorde ont och det susade i öronen och jag kände att jag höll på att svimma.
Det var sjukt läskigt. Ibland får jag för mig att han ligger under min säng och väntar på att jag ska somna och då ska han hämnas. Göra det igen.
Jag vill inte ha det såhär.
Min vardag förstörs av detta, jag vågar inte gå till skolan ibland för jag vill inte att de ska se hur jag blir när jag ser honom. Det hände idag och det var sjukt jobbigt.
Det är ett rent jävla helvete det här.
Jag är rädd att jag kommer misslyckas på grund av det här, för jag vill verkligen inte till skolan ibland. Och det är så tråkigt för jag trivs i klassen och på Omvårdnad.
Jown
Kommentera inlägget här:
