2008-07-16
21:51:04
väntar & väntar
När jag var hos BUP förra månaden, hur längesedan som helst känns det som...
Så sa de att de tar "de allvarligaste" först. Att det handlar om prioritering.
Då började jag genast att tänka dumma tankar som:
- Vad ska jag behöva göra för att hamna bland "de allvarligaste" ?
- Ska jag behöva börja skära mig igen, det är flera år sedan jag gjorde det så ska jag behöva börja igen för att det ska gå fortare?
- Ska jag försöka ta självmord?
Jag vill börja nu, inte sen. Det är därför dessa tankar kom upp. Det känns som om jag behöver göra något för att de ska fatta att det är här är allvarligt för mig.
Men ändå förstår jag vad de menar med att de måste prioritera.
Fast jag undanhöll vissa saker när jag satt där. Så jag får väl skylla mig själv. Inte sant?
Men jag ville inte säga allting där & då.
Hon var ju bara en "utredare". Det var ju inte hon/han jag skulle samtala med så jag ville inte säga allt till henne.
Och mamma satt ju med också. Vissa saker vill jag inte att hon ska höra. Men så tänker jag att hon ändå säkert kommer att få höra sådant eftersom jag inte är 18 år. Fast de har ju tystnadsplikt, det glömde jag.
Men iallafall. Jag är ganska säker på att de kommer ge mig diagnosen PTSD och social fobi.
Jag har nog en mild form av social fobi men det spelar ju ingen roll vilken grad, har man det så har man.
Men det skulle vara jävligt skönt om jag kunde få en tid någongång och få en diagnos.
Någonting fel är det. Det är ju uppenbart.
Hoppas de inte tar in mig på psykhem.
Men på ett sätt vill jag att de gör det och det är helt sjukt.
Då kanske vissa personer förstår att det är allvarligare än de trodde.
Men nej, jag vill inte till psykhem. Jag ska inte dit. Jag ska kämpa för att inte åka in.
