Borderline -leva med en diagnos

Under hela praktiken - som varade i 5 veckor, har jag mått så bra. Så jävla bra. Jag har levt. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Visst jag blev sjuk, då mådde man väl inte så jävla bra - men nu menar jag att jag mådde så jävla bra psykiskt.
Jag ville inte dö en enda dag.

Men jag hade ju två dagar som jag inte mådde bra psykiskt - det var första veckan - helgen.
Det var på lördagen men men...
Sedan var det en dag i förra veckan - sista veckan på praktiken för jag tänkte på att det är sista veckan och att det var slut.
Nu är det en vecka skola & då brast det. Jag ville dö. Jag tänkte - jag slipper börja i skolan igen på måndag om jag hoppar framför bussen - alla kommer att tro att det var en olycka. Men innan jag gjorde något - så tänkte jag på alla människor jag älskar & bryr mig om och att om jag dör - får jag verkligen aldrig mer jobba med det här - som jag älskar.
Så jag gjorde det inte.
Uppenbarligen eftersom jag skriver.

Vissa dagar - inte alla måste jag ju säga, vill jag dö. Och jag har vägrat inse det för mig själv. Inte våga säga eller skriva det här för det blir så verkligt då. Jag har inte sagt det till någon men så fort jag publicerar det här så kommer folk att läsa det och veta. Jag vågar inte säga det högt. Jag ville aldrig sjunka så här lågt igen. Jag har varit där, längst ner i det svarta hålet, jag planerade när & hur jag skulle göra det. Jag skrev ett brev. Ett brev till alla.
"Förlåt - men jag har inget att leva för. Ingen lycka. Jag vill inte ha dessa känslor. Om livet ska kännas så här - då vill jag inte leva. Jag älskar er alla - det är mitt egna beslut och det är bäst för mig."
Jag brände upp det brevet. Men jag kommer ihåg när jag skrev det. Hur jag tog kniven i kökslådan och skulle gå ut genom dörren, ut till skogen men då ringde telefonen. Sedan ångrade jag mig. Jag brände brevet och gick och duchade & skar mig i armen.
Det var då. Jag kom upp från det svarta hålet och började gilla mitt liv, mådde bra, hade några fall men det har alla.
Började gymnasiet - allt kom tillbaka. Jag ville inte dö då.
Men sedan i somras har jag tänkt att jag vill dö - allt skulle ju försvinna då - bli så mycket bättre.
Så, nu har jag skrivit det. Nu är det sagt. Nu måste jag säga det till min behandlare på BUP.
Jag vill inte, men jag måste ta mod till mig.

Nu ska jag söka information om EMDR - som jag kan skriva här eftersom det är min behandling just nu.
hejs