Borderline -leva med en diagnos

Hur förklarar man för sina vänner att man har socialfobi? Att man inte längre knappt kan gå utanför dörren, att man inte vill gå till skolan eller kan följa med de att shoppa längre? Att ångesten tar över, kväver mig. Säger åt mig, trakasserar mig inifrån och ut. 

Varför kan ni inte förstå? Det kanske är lite mycket begärt men ni kan väl åtminstone acceptera. Acceptera att jag inte är samma person som när jag var ca 10 år. Jag vill inte bli påmind om hur jag var då, hur glad jag var. Hur jag skrattade, hur jag lekte och hur lycklig jag verkade. Jag kommer aldrig mer bli så igen. Jag är för svag för det. Även om jag aldrig var lycklig då. Fråga mig inte längre, varför jag aldrig vill göra något roligt. För det handlar inte om att vilja. Jag skulle jättegärna vilja, om jag orkade och kunde känna glädje i det jag gjorde. Men nu ser livet annorlunda ut. Jag har inte valt det här själv, jag vill inte behöva uppleva ångest/panikångest. Jag vill inte behöva stå ut med självmordstankar eller vara självdestruktiv. Det bara finns där. De har tagit makten över mig. Kontrollerar mig, varje steg jag tar och varje handling jag utför. De gör mig rädd. Rädd för allt. För att andas, existera, behöva vara den jag är. Jag är rädd för mig själv, livrädd. Rädd för vad jag kommer göra om fel redskap hamnar i mina händer. Ett enda litet misstag och jag kanske inte finns mer. Men det är väl det jag vill, egentligen.

 Det som håller mig tillbaka är mina anhöriga. Den smärta och sorg de skulle få genomlida om jag försvann skulle jag aldrig någonsin kunna utsätta dem för. Aldrig någonsin.  Annars hade jag varit borta för länge sedan. Fast egentligen är det nog mycket värre att behöva se mig såhär. När det gäller min familj t.ex., att behöva se hur jag försvinner bort allt mer och mer. De är maktlösa. Det finns inget de kan göra för att få mig må bättre. De kan bara se på. De måste ändå vara ganska starka som klarar av det, om de nu gör det. Eller också kanske de inte är så starka, de har ännu inte accepterat min situation. Att deras dotter lider av depression & socialfobi och kanske ännu mer?

Vad vet jag, har ju inte fått någon diagnos ännu, men det kommer väl nu när jag ska börja gå hos BUP.
Om jag nu får någon tid någon gång. Känns som om det tar en evighet.

Jown

När jag var hos BUP förra månaden, hur längesedan som helst känns det som...
Så sa de att de tar "de allvarligaste" först. Att det handlar om prioritering.
Då började jag genast att tänka dumma tankar som:
- Vad ska jag behöva göra för att hamna bland "de allvarligaste" ?
- Ska jag behöva börja skära mig igen, det är flera år sedan jag gjorde det så ska jag behöva börja igen för att det ska gå fortare?
- Ska jag försöka ta självmord?

Jag vill börja nu, inte sen. Det är därför dessa tankar kom upp. Det känns som om jag behöver göra något för att de ska fatta att det är här är allvarligt för mig.
Men ändå förstår jag vad de menar med att de måste prioritera.
Fast jag undanhöll vissa saker när jag satt där. Så jag får väl skylla mig själv. Inte sant?
Men jag ville inte säga allting där & då.
Hon var ju bara en "utredare". Det var ju inte hon/han jag skulle samtala med så jag ville inte säga allt till henne.
Och mamma satt ju med också. Vissa saker vill jag inte att hon ska höra. Men så tänker jag att hon ändå säkert kommer att få höra sådant eftersom jag inte är 18 år. Fast de har ju tystnadsplikt, det glömde jag.
Men iallafall. Jag är ganska säker på att de kommer ge mig diagnosen PTSD och social fobi.
Jag har nog en mild form av social fobi men det spelar ju ingen roll vilken grad, har man det så har man.
Men det skulle vara jävligt skönt om jag kunde få en tid någongång och få en diagnos.
Någonting fel är det. Det är ju uppenbart.
Hoppas de inte tar in mig på psykhem.
Men på ett sätt vill jag att de gör det och det är helt sjukt.
Då kanske vissa personer förstår att det är allvarligare än de trodde.
Men nej, jag vill inte till psykhem. Jag ska inte dit. Jag ska kämpa för att inte åka in.

I have fallen in a black hole.
Somewhere there's a universe of missing stuff
What happened to the good times?
What happened to the moments where we had so much?
Where's the love ?
Where's the love ?

Remember all those hours laughing on the floor
Those days of doing nothing
felt like nothing did before
Cause it's not how it used to feel
And I wonder what went wrong

I have fallen in a black hole
Somewhere there's a universe of missing stuff
What happened to the good times?
What happened to the moments where we felt so much?
Where's the love?

You never make me smile
And now you´re gone
I feel so lonely

I have fallen in a blackhole
Somewhere there's a universe of missing stuff
What happened to the good times?
What happened to the moments where had so much?
A black hole
Somewhere there's a universe of missing stuff
What happened to the good times?

What happened to the moments ?
The moments where we had so much
Where's the love?
Where's the love?

I have fallen in a black hole.

Jown

Ibland är det skönt att kunna säga att man inte är 18, men ibland skulle man vilja säga att man är det.

Jag vill vara 18 år, kunna göra saker utan att ha tillåtelse från någon vuxen, men ändå inte det ansvaret som kommer.
Räkningar & att man helt enkelt är myndig och allt som det bär med sig.
Det är bitterljuvt. Ett år kvar.

Om en humla kan hitta tillbaka till sitt bo, eller vad det nu heter, sitt "hem", varför kan de då inte hitta ut?
Jag menar om det är smarta och kan hitta hem igen måste de ju ha lokalsinne, och då bord de kunna hitta ut igen när balkongdörren står helt öppen. Eller?

Humlan har flugit runt och runt och hittar inte ut och jag har öppnat balkongdörren så mycket det går men nej, den är kvar.

Idag har jag jobbat häcken av mig & jag har fortfarande lite småont i halsen, speciellt på morgonen.
Men men, det är bara och jobba på.
Vill ha ledigt nu.

Idag var det en trött dag på avdelningen, jag känner mig helt slut.

Jown