2010-06-04
14:26:16
Tjaba Tjena Hallå!
Idag är det den 4:e juni, idag är det fredag, vilket betyder helg. Idag skulle det ha varit 1 vecka kvar tills jag tar studenten, men så blir det inte.
Eftersom jag var så fittig och fick gå om 2:an. Åh vad arg jag är. Jag skulle ha kunnat vara klar nu, slippa skolan. Men nej, jag förtjänar fan inte det. Jag är dömd till att misslyckas, känner mig totalt jävla misslyckad. Kan ju inte ens klara av att gå till skolan. Simple at that.
Det är en plåga att behöva gå utanför dörren, bara det och sen då behöva åka någonstans kommunalt och sen sitta i skolan men 132536569754317650816548716581 människor, jag orkar inte.
Emelie säger att det inte är mitt fel, det är inte mitt fel att jag inte tar studenten i år, för jag har en jävligt bra orsak.
Jag är sjuk. Jag har blivit bättre. Sedan förra gången jag gick i 2:an iallafall, jag är inte frisk, men jag är bättre.
Det är på gång.
Men tänk om jag hade tagit studenten nästa fredag?! Jag skulle varit världens lyckligaste.
Ni anar inte hur mycket det betyder för mig att ta studenten, det är så STORT. Det är så jävla kul, man är lycklig.
Att ta studenten är en utav mina högsta önskan, när jag var liten och ville dö så ska jag alltid ; Nej, jag v'ntar tills jag har tagit studenten, sen spelar det ingen roll, bara jag får ta studenten.
Så för mig är det jätteviktigt att ta studenten, inte för att sedan dö, utan för att visa för mig själv, och för andra, att jag kan, jag KAN. Jag är inte en misslyckad, deprimerad, osocial kvinna - utan jag är en kvinna som har tagit studenten.
Om det strular till sig i i 3:an - och jag måste gå om eller slänger ut mig - då har jag inget som får mig att känna mig duktig. Då kommer jag bli ännu mer deprimernad - med all säkerhet.
Men nu ska jag se positivt - inget kommer att hända som gör att jag måste gå om eller sluta.
JAG SKA TA STUDENTEN NÄSTA ÅR.
Men det känns inte roligt när man hör lärare säga ; du kommer inte klara 3:an - det är för mycket plugg.
DET ÄR INTE PLUGGANDET JAG HAR PROBLEM MED. DET ÄR NÄRVARON. Jag vet att jag måste ha mer närvaro - men det är det som är svårt - plugga är det inga problem med. Jag kan sitta hemma och plugga så jävla mycket och få VG elelr MVG på ett prov eller uppgift. Det vet jag att jag kan.
Jag blir ledsen när de säger sånt, de kanske tror att det får mig motiverad - att jag tänker; nu ska jag visa dem.
Men det är tvärtom - jag blir ännu mer deprimerad och tänker; jaha, men då skiter jag i allt.
Hoppas de blir mer positiva till mig nästa år - att de säger; du klarar det här Johanna, vi förstår dig.
Idag fyller min pappa år. Han som ska vara min pappa. 62 år. Jag fattar inte att han fortfarande lever. Han borde ha varit död för länge sedan. Varje gång det nämns något med pappa, eller det är som t.ex. en födelsedag - då får jag alltid alla känslor på samma gång - så jag vet inte hur jag ska känna eller vad jag känner.
Jag tänker på vad han gör idag, jag tänker på hur han mår idag. Jag undrar om det är någon som gratulerar hoom idag. Jag undrar om han vet att jag vet att han fyller år idag och om jag ska höra av mig. (det tror jag han skiter i)
Jag känner ett tryck över bröstet som inte vill försvinna, jag känner mig ledsen, jag känner mig arg.
Nu måste jag sluta skriva för Emelie kommer om ca 10 minuter så ska hinna klä på mig och stänga av datan ;)
Jag ska träffa Emelie idag för första gången på 40 dagar. Jag har alltså inte sett henne sedan i April.
Jag saknar henne så jävla mycket att det gör ont i hjärtat, men snart...ÅH VAD GLAD JAG ÄR!
Emelie Leifdotter Berggren - du är min bästa vän <3
Eftersom jag var så fittig och fick gå om 2:an. Åh vad arg jag är. Jag skulle ha kunnat vara klar nu, slippa skolan. Men nej, jag förtjänar fan inte det. Jag är dömd till att misslyckas, känner mig totalt jävla misslyckad. Kan ju inte ens klara av att gå till skolan. Simple at that.
Det är en plåga att behöva gå utanför dörren, bara det och sen då behöva åka någonstans kommunalt och sen sitta i skolan men 132536569754317650816548716581 människor, jag orkar inte.
Emelie säger att det inte är mitt fel, det är inte mitt fel att jag inte tar studenten i år, för jag har en jävligt bra orsak.
Jag är sjuk. Jag har blivit bättre. Sedan förra gången jag gick i 2:an iallafall, jag är inte frisk, men jag är bättre.
Det är på gång.
Men tänk om jag hade tagit studenten nästa fredag?! Jag skulle varit världens lyckligaste.
Ni anar inte hur mycket det betyder för mig att ta studenten, det är så STORT. Det är så jävla kul, man är lycklig.
Att ta studenten är en utav mina högsta önskan, när jag var liten och ville dö så ska jag alltid ; Nej, jag v'ntar tills jag har tagit studenten, sen spelar det ingen roll, bara jag får ta studenten.
Så för mig är det jätteviktigt att ta studenten, inte för att sedan dö, utan för att visa för mig själv, och för andra, att jag kan, jag KAN. Jag är inte en misslyckad, deprimerad, osocial kvinna - utan jag är en kvinna som har tagit studenten.
Om det strular till sig i i 3:an - och jag måste gå om eller slänger ut mig - då har jag inget som får mig att känna mig duktig. Då kommer jag bli ännu mer deprimernad - med all säkerhet.
Men nu ska jag se positivt - inget kommer att hända som gör att jag måste gå om eller sluta.
JAG SKA TA STUDENTEN NÄSTA ÅR.
Men det känns inte roligt när man hör lärare säga ; du kommer inte klara 3:an - det är för mycket plugg.
DET ÄR INTE PLUGGANDET JAG HAR PROBLEM MED. DET ÄR NÄRVARON. Jag vet att jag måste ha mer närvaro - men det är det som är svårt - plugga är det inga problem med. Jag kan sitta hemma och plugga så jävla mycket och få VG elelr MVG på ett prov eller uppgift. Det vet jag att jag kan.
Jag blir ledsen när de säger sånt, de kanske tror att det får mig motiverad - att jag tänker; nu ska jag visa dem.
Men det är tvärtom - jag blir ännu mer deprimerad och tänker; jaha, men då skiter jag i allt.
Hoppas de blir mer positiva till mig nästa år - att de säger; du klarar det här Johanna, vi förstår dig.
Idag fyller min pappa år. Han som ska vara min pappa. 62 år. Jag fattar inte att han fortfarande lever. Han borde ha varit död för länge sedan. Varje gång det nämns något med pappa, eller det är som t.ex. en födelsedag - då får jag alltid alla känslor på samma gång - så jag vet inte hur jag ska känna eller vad jag känner.
Jag tänker på vad han gör idag, jag tänker på hur han mår idag. Jag undrar om det är någon som gratulerar hoom idag. Jag undrar om han vet att jag vet att han fyller år idag och om jag ska höra av mig. (det tror jag han skiter i)
Jag känner ett tryck över bröstet som inte vill försvinna, jag känner mig ledsen, jag känner mig arg.
Nu måste jag sluta skriva för Emelie kommer om ca 10 minuter så ska hinna klä på mig och stänga av datan ;)
Jag ska träffa Emelie idag för första gången på 40 dagar. Jag har alltså inte sett henne sedan i April.
Jag saknar henne så jävla mycket att det gör ont i hjärtat, men snart...ÅH VAD GLAD JAG ÄR!
Emelie Leifdotter Berggren - du är min bästa vän <3
Kommentera inlägget här:
