Borderline -leva med en diagnos

Igår mådde jag dåligt efter att Emelie hade åkt hem. Och idag vaknade jag med dödsångest. Sitter nu hemma hos Jim, ska bo här för han är i Småland till på fredag!
Önskar att jag inte hade vaknat. Kan inte koncentrera mig på något, mina tankar är bara som en röst i huvudet;
du förtjänar inte att leva, du kan lika bra dö, alla hatar dig ändå och du kan inte göra något åt det, alla vill att du ska dö, tänk vad skönt att slippa allt skit, den enda utvägen är döden.

Jag vill skada mig själv. Jag har inte ätit ekller druckit något idag, för jag vet att det är bra för mig. Tårarna kan inte sluta rinna. Man ska inte vara ensam när man mår såhär, det är då folk tar självmord. Men jag vill vara ensam, de enda jag vill träffa nu är Emelie & Ellinor, men båda är borta. Ellinor på festival och Emelie på grönan.
Hur länge ska en människa orka kämpa? Jag har kämpat i över 10 år nu, jag orkar inte mkt mer. Den här sommaren är det 11 år sedan allt började, allt skit. Men det känns lika jobbigt nu som för 11 år sedan.
Han fick fängelse men det hjälper inte mot min smärta, han styr mitt liv och jag hatar det.

Jag tror att om jag gör något fel, säger nej till saker, då hatar folk mig sen. Jag kan säga nej till vissa saker men inte andra. Om någon skulle börja tafsa på mig skulle jag stå kvar, skulle inte våga säga nej. Känns typ ; det har hänt förut, spelar ingen roll om det händer igen, hellre att det händer på mig igen än mot någon annan som inte varit med om det.


Jag vill inte mer.