Borderline -leva med en diagnos

Jag vet inte vad det är med mig. Jag orkar ingenting. Jag känner mig död. Syns man inte så finns man inte.
Jag vet inte vad jag ska tänka eller känna. När jag väl tänker får jag panikattacker/ångestattacker.
Hyperventilerar eller slutar andas, vill jag göra det när alla ser? NEJ. Därför är jag inte i skolan vissa dagar, jag VILL INTE att folk ska se det. Det är pinsamt. Just då, känns det som om jag ska explodera, efteråt skäms jag. 

Jag vaknar och känner: En bra dag, idag ska jag till skolan^^
Jag vaknar och känner: PANIK.SKULD.RÄDSLA.ÄCKLIG. Jag går inte till skolan.

Jag missar mycket, jag halkar efter, men jag har ingen ork, jag orkar inte bry mig, men på något sätt gör jag ändå det.
Jag vill ju verkligen ta studenten & jobba inom vården. Men hur ska jag klara av att gå i skolan, när jag får såna attacker, och inte vill visa det för andra?!
Inte ens mamma har sett det. Om jag känner att det är en dag som kommer bli jobbig, då ser jag till att jag är ensam.
ENSAM. Full med tankar i huvudet och paniken börjar, försöker hindra det emn det går inte. Tryck över lungorna. Börjar hyperventilera. Jag skriker & gråter. Ibland tar det längre tid innan det slutar. Ibland kanske en minut, fast flera gånger under dagen. Eller så kan det pågå en halvtimme. Ibland flera gånger också.
Kan ju säga att det är utmattande för kroppen, jag skakar så mycket och spänner mig så när det är "klart", då brukar jag sova.




Idag ska jag till kuratorn, näst sista gången. Det känns bra!. Om en vecka är det sista gången. Känns lite mindre bra, för han är så bra, men nu är det BUP. Och ska verkligen gå in för det, koncentrera mig på det, på mig själv, gå in i mina mörkaste gömmor. Ta fram, bearbeta, stoppa tillbaka.
Ja, stoppa tillbaka. För det kommer alltid finnas där, men ska göra det mindre, så jag kan leva med det.

Efter kuratorn ska jag hämta mina nya glasögon!

Huvudvärk = borta förhoppningsvis!

xx