Borderline -leva med en diagnos

2008-07-17
16:40:46

-

Hur förklarar man för sina vänner att man har socialfobi? Att man inte längre knappt kan gå utanför dörren, att man inte vill gå till skolan eller kan följa med de att shoppa längre? Att ångesten tar över, kväver mig. Säger åt mig, trakasserar mig inifrån och ut. 

Varför kan ni inte förstå? Det kanske är lite mycket begärt men ni kan väl åtminstone acceptera. Acceptera att jag inte är samma person som när jag var ca 10 år. Jag vill inte bli påmind om hur jag var då, hur glad jag var. Hur jag skrattade, hur jag lekte och hur lycklig jag verkade. Jag kommer aldrig mer bli så igen. Jag är för svag för det. Även om jag aldrig var lycklig då. Fråga mig inte längre, varför jag aldrig vill göra något roligt. För det handlar inte om att vilja. Jag skulle jättegärna vilja, om jag orkade och kunde känna glädje i det jag gjorde. Men nu ser livet annorlunda ut. Jag har inte valt det här själv, jag vill inte behöva uppleva ångest/panikångest. Jag vill inte behöva stå ut med självmordstankar eller vara självdestruktiv. Det bara finns där. De har tagit makten över mig. Kontrollerar mig, varje steg jag tar och varje handling jag utför. De gör mig rädd. Rädd för allt. För att andas, existera, behöva vara den jag är. Jag är rädd för mig själv, livrädd. Rädd för vad jag kommer göra om fel redskap hamnar i mina händer. Ett enda litet misstag och jag kanske inte finns mer. Men det är väl det jag vill, egentligen.

 Det som håller mig tillbaka är mina anhöriga. Den smärta och sorg de skulle få genomlida om jag försvann skulle jag aldrig någonsin kunna utsätta dem för. Aldrig någonsin.  Annars hade jag varit borta för länge sedan. Fast egentligen är det nog mycket värre att behöva se mig såhär. När det gäller min familj t.ex., att behöva se hur jag försvinner bort allt mer och mer. De är maktlösa. Det finns inget de kan göra för att få mig må bättre. De kan bara se på. De måste ändå vara ganska starka som klarar av det, om de nu gör det. Eller också kanske de inte är så starka, de har ännu inte accepterat min situation. Att deras dotter lider av depression & socialfobi och kanske ännu mer?

Vad vet jag, har ju inte fått någon diagnos ännu, men det kommer väl nu när jag ska börja gå hos BUP.
Om jag nu får någon tid någon gång. Känns som om det tar en evighet.

Jown


Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: