2008-02-18
16:49:34
Jag är inte ensam
Jag har alltid vetat att jag inte är ensam med att ha gått igenom de saker jag har varit med om.
Jag vet att andra varit utsatta för samma sak men ändå har jag känt mig.....ensam.
Det kan bero på att jag inte pratat om det med någon förutom kompisar, familj & släkt.
Socialen också. Men då var jag tvungen, polisen med. Men det är inte samma sak.
Men nu känner jag mig inte ensam längre.
Jag har hittat en person som jag kan reletera med om mycket, känslor och tankar, vi har en sak gemensamt.
Det känns så skönt att ha någon i min närhet, men det känns så taskigt och säga att det känns skönt, jag vill inte att det ska hända någon, men jag kan inte hjälpa men jag känner faktiskt att det är skönt.
Riktigt jävla skönt, Jag litar på den personen och jag verkligen känner att jag kan berätta saker för henne. Jag har berättat min stora hemlighet för personen.
Jag känner lite ångest över det, det bara "ploppade" ut. Men det känns ändå skönt att ha sagt det till personen, hon förstår mig på något sätt.
Jag ångrar inte att jag berättade det, men känner lite, ångest ändå, rädd. Jag är inte rädd att hon ska berätta något utan rädd för att det bara "ploppade" ut.
Tänker, "vem ska jag berätta det för härnäst?".
Det är ju så att det bara är Emelie och personen som vet om det. Ingen annan.
Nu när jag kom hem släppte allt, jag känner mig lättad. Jag började gråta för att jag tänker att jag ska hjälpa mig själv genom terapi eller psykolog och att jag har någon att prata med, som verkligen förstår mig.
Folk säger att de förstår när man berättar för de, men om de själva inte varit utsatta, kan de verkligen inte förstå. De tror att de förstår men de gör det inte.
Jag ska berätta det för fler när jag är över 18, jag måste och ska göra det när jag känner mig redo. Kanske.
Då kan jag bestämma själv över mitt liv och känna mig fri. Och försvinna tills allt är över. Underbart
Tack för att du berättade för mig, Jag är inte ensam längre. Vi två kommer klara det här, nu när vi har varandra.
xoxo // Johanna
